prolactinchic

Tja, vad ska jag säga? Jag måste ta om kissprovet och nio blodprov för att det blev fel. De glömde eller missade att testa en grej med kisset och jag skulle ha varit fastande när de tog blodproven. Jag kollade extra noga ifall jag skulle vara fastande (jobbigt värre ju) men det var inte i kryssat på pappret. Så nu måste jag ta om allt...

Sen så är det mera fel på mig än bara en tumör i hjärnan, oh ja, så lätt kommer jag inte undan. Jag har även lite för lite växthormoner (jag tror att det hette så) och för lite kalk i kroppen. Och klaksaken måste de operera för att fixa och det är i halsen! Fy! Jag har ingen aning om hur det kommer gå till, men jag är redan mycket orolig.

Så, eftersom det inte bara är prolactinet som det är fel på så betyder det att jag har ett hormonellt syndrom av något slag... Och fråga mig inte vad det betyder, för det vet jag inte. Jag vet bara att jag måste byta läkare (bye bye E.) och har en väntetid på högst tre månader innan jag får träffa en annan  läkare. Och sen får jag väl en ny tid med blodprover och sen en ny läkartid och sen en bokning för medicinering och en till läkartid och sen en tid för operation (?) och sen en läkartid. Nej nu glömde jag ju att det först kommer massa flera blodprovstagningar emellan, men jag tror att ni fattar var jag är på väg...

Och då undrar jag än en gång, hur fan ska en 16 årig tjej klara av allt detta och även fixa skolan med tempot och alla klasskamrater som inget vet och är lite elaka. Jag har då ingen aning om hur det ska gå...


- pc

Tre bokstäver kan betyda väldigt mycket för folk. De bokstäver som jag tänker på just nu är P, M och S.

Premenstruellt syndrom, PMS, är ett samlingsbegrepp för olika typer av fysiska och/eller psykiska besvär under förstadiet till menstruationen och som i vissa fall kan utgöra ett handikapp.. PMS-besvären är mest uttalade 3 - 10 dagar före mens men många kvinnor kan även ha uttalade besvär vid ägglossning.Det är ofta de psykiska symptomen som dominerar vid PMS. Stämningsläget förändras i rikting mot nedstämdhet och kvinnan blir känslomässigt instabil. Det gäller allt mellan "att känna sig olycklig" (vara dysforisk) till verklig depression. Däremellan ligger tendens att bli irriterad, intolerant, orolig, grälsjuk och aggressiv. Vissa kvinnor kan även uppleva olika typer av smärta. Bland annat eftersom kroppen behåller mer vätska dagarna innan mens och orsakar allmän viktökning och svullen mage. Många kvinnor får även ömmande bröst, ryggont, migrän eller känner sig allmänt illamående.

Jag vet att ni tjejer (kvinnor) lätt känner igen er och det gör säkert ni killar också. När tjejer har PMS så förvandlas de till små monster. Gråter eller blir sur för ingen anledning och vill mest vara i fred. Ja, ni vet nog, jag måste inte förklara för er.

Men varför skriver jag om det här då? Jo för att jag lever med PMS nu. Jag har haft det i typ en månad och kommer ha det i alla fall i en månad till. Det är fan inte kul...

Tack vare att jag har en tumör vid hypofysen så har den gjort så att jag inte har fått mens. Och jag har ju alltid legat "inom gränsen" för normalt ändå. "Femton år, det är fortfarande normalt" har jag hört ofta. Men så var ju inte fallet fick jag veta i höstas. Kan ni tänka er att någon säger till er:

Du har en tumör i hjärnan.

Skulle ni bli rädda då? Tänka på att ni kommer att dö? Att ni har cancer? För det gjorde jag...

Men så var det ju inte. Min tumör är "ofarlig", den gör dock så att jag har ett för högt prolactinvärde i kroppen. Som gör att jag inte fått mens.

Så vad skulle hända nu då, tänkte jag. Ska de operera ut tumören? Den sitter ju i skallen så det kan ju inte vara så lätt. Tänk om något skulle gå fel? Jag kan ju bli "förstörd" för livet om de gör fel. Och måste jag då raka av allt mitt långa hår? Tusentals tankar for igenom mitt huvud. Men jag fick veta sen att jag skulle få tabletter som skulle motverka tumören. Så jag får ha kvar mitt hår.

De här tabletterna kommer också att sätta igång min mens snart. Jag har ju aldrig haft mens och går i gymnasiet. Alla andra i skolan har haft det i flera år och jag är som vanligt inte lik dem. Så jag måste lära mig från början allt om bindor och tamponger och mensverk och PMS. Det är inte så kul. Och jag måste också tänka på skolan och läxor och kompisar och familjen och mig själv och komma ihåg tabletterna. Det är som sagt inte så kul.

Och nu så genomgår jag en "speedpubertet" och då har man typ PMS hela tiden. (Nämnde jag att det inte är kul?) Så mellan alla provtagningar där jag lämnar blod och läkarbesök så ska jag försöka att leva ett vanligt liv. Ett helt valigt liv som tonårig tjej med PMS.

Jag tycker jag borde få en medalj för att jag inte har helt och hållet brutit samman av stress och ångest...

Så, där har ni mitt liv för tillfället. Lämna gärna en kommentar om ni orkar, det känns bra att veta att man inte är helt ensam. Och förlåt om jag klagade väldigt mycket. Jag behövde det.

- pc, prolactin chic

Söt men hemsk bild.

Fy, i morgon så gäller det, då får jag veta vad som är fel på mig och kanske hur allvarligt det är. Kul... Nej men det är väl ändå skönt att det äntligen blir av, jag har ju fått vänta så länge. Men jag vill inte riktigt veta, jag vill inte få tabletter att äta och jag vill inte att nån jävel ska sitta och förklara hur jag mår och hur jag ska leva mitt liv. Jag vill kunna bestämma själv över allt jag gör, och jag är lite orolig för att jag kanske inte kan göra det sen. Fast det är klart, vad hindrar mig? Några tabletter? Sjukhusbesök eller liknande? Det kan man väl fixa.

Men att ha nån som är smartare som ska förklara för "lilla mig" hur jag mår och hur det går och allt det där, det känns inte bra. Det vill jag slippa. Och jag tror att jag är rädd för att börja gråta... Jag vill inte visa mig svag så att läkaren kan tycka synd om mig... Jag ska klara mig själv, inte behöva nån som ska försöka trösta mig... Men jag ska försöka att inte tänka så, jag får vänta och se hur det blir i morgon... Jippie, eller nåt...

/ pc - vem annars?

Jaha, en vecka då. En usel vecka... Tänk att mitt liv kommer att förändras om en vecka. Fundera på det ett litet tag och då kanske ni förstår varför jag är på ett sånt dåligt humör.

Jag hoppas att jag kommer att få sen en röntgenbild på mitt huvud. Helst skulle jag vilja få ta hem en bild, det skulle bli som ett minne på den här tiden på nåt sett... Och jag har alltid velat ha en röntgenbild, är det en konstig sak att vilja ha? Jag vet att när jag ramlade av cykeln och fick axel ur led, så hoppades jag på att jag kanske hade brutit något så att jag skulle kunna få en röntgenbild. Men jag hade ju bara fått axeln ur led, så jag fick inte se en enda röntgenbild, fast att jag tog det. Så jag blev lite besviken, jag hade ju så ont, kunde jag inte bara ha fått sett min röntgenbild så hade jag blivit mycket gladare!

 Men jag tror inte att jag kommer att få nån nu heller, tyvärr... Men man kan väl alltid få hoppas lite på det i alla fall.


Fast vem vet, den kanske kommer att se ut så här. Och då är det kanske inte så mycket att skryta om... ;)


/ pc

Jo, i går då. Jag tyckte nog att det gick rätt så bra ändå. Vi kom dit, fick vänta, fick veta vart vi skulle vänta och fick vänta igen i väntrummet. Sen kom en manlig sjuksköterska som visade in mig i ett litet rum där jag skulle byta om. Jag såg att det fanns en hög med långa, vita skjortor och tänkte "Aha, det finns i olika storlekar" Men nej, nej. Det var bara i large (som det skulle vara) och jag blev så förvånad. Men, jag tog på mig den alldeles för stora skjortan och gick vidare till röntgenrummet.

Jag fick lägga mig ned på båren (vad heter det?) och han stack en nål i min arm. Sen fick jag hörselskydd med musik i (musiken från Mamma Mia blev det) och en slags hjälm över huvudet. Hjälmen hade som en liten spegel på sig så att jag kunde se ut på mina knän och på sjuksköterskorna som satt bakom glaset. Det var bra att man kunde se ut, annars hade inte alls varit kul. Men det kändes typ som att sola i ett solarium ändå. Fast mera som "det här kommer att avgöra resten av ditt liv" än att bara sola och ha det bra.

När jag var inne i maskinen så koncentrerade jag mig på att titta i spegeln, ut på mina knän och på sjuksköterskorna. Efter ett tag så blir det väldigt svårt att försöka att inte tänka på det läskigt och höga dunkandet som kommer från maskinen och den konstiga, starka lukten. Men jag är glad för att jag har solat solarium en gång innan, det hjälpte faktiskt att tänka sig att jag låg där i stället och att det var den som lät. Det är ju väldigt trångt där och det var det i röntgen också, så det funkade faktiskt. Men att ha huvudet fastspänt känns allt bra jobbigt. Men det här kommer ju att hjälpa mig, så det är ju bra...

Nog om det. Jag fick ligga där inne i typ 20 minuter, sen så fick jag åka ut igen och han sprutade in kontrast i blodet. Så fick jag åka in igen. När han sprutade in kontrasten så spillde han lite och det kändes riktigt obehaglig eftersom jag blev lite blöt och kall, för jag kunde inte röra på mig, eller jag fick inte, så jag kunde ju inte torka bort det.

Sen när jag väl var klar så skulle han ta ut nålen och då blödde jag så mycket att han fick byta plåster direkt. Men jag har inget blåmärke som jag fick sist jag tog blodprov och det är skönt!

Efter det så bytte jag om till mina vanliga kläder igen och det var så skönt att få komma ut därifrån, man känner sig så liten och bortglömd på sjukhus. Mamma frågade i bilen om jag var törstig eller sugen på nåt och jag fattade inte riktigt vad hon menade eftersom hon såg så finurlig ut, men tror ni inte då att hon öppnar handskfacket och tar fram choklad och Fanta! Min mamma är bra snäll hon. Hon hade köpt det dagen innan och fixat för hon visste att jag säkert skulle vilja ha det. <3

Vi åkte sen iväg till Subway och åt där och sen iväg till Norrtälje och bara gick runt. Det blev faktiskt ett riktigt bra slut på en jobbig dag. Så, det var min dag, var din värre eller mera framtidsavgörande? Tror inte det...


/ pc

Det jobbigaste just nu är att inte veta.

Jag vet inte hur stor min "ofarliga tumör" är. Jag vet inte om jag kommer att få massor av medicin, om jag kommer få äta dom hela livet, om jag kommer må illa av dem.

Sen om jag kommer att kunna leva som alla andra? Jag mår ju sämre och orkar inte göra lika mycket som de. Kommer jag då inte få ut lika mycket av livet?

Jag vet inte heller om jag kommer kunna få barn sen när jag väl vill ha det. Det är så mycket jag inte vet.

Och om jag söker på Internet så vet jag inte riktigt heller på vad jag ska söka på. Mest så är det bara mammor som snackar om det, men dom är ju redan så insatta i ämnet så jag fattar inte vad dom snackar om.

Så det känns inte så bra just nu. Jag längtar så mycket till om ett halv år eller så. Då har jag kanske fått lite mera kläm på det har och inte känner mig så dum. Hoppas, hoppas...

/ pc

Jaha då sitter man här igen då. Det var faktiskt tungt idag att ta mig till skolan. Jag tror att det beror på att jag just fått veta när jag ska in till röntgen och för att jag har ett skolarbete som jag inte kommer nån vart med. Men jag ska försöka bita ihop så gott det går. Det är bäst så. Men vi får se hur det går...

/ pc

Jag har alltid gillat serien House, men numera blir jag alltid nervös och känner mig illa till mods när jag kollar på den.

Det är alltid någon som måste ta en magnetröntgen och det händer ofta något så att dom fastnar där inne eller dör i slutet av programmet. Det kanske låter lite knäppt, men jag ska in på magnetröntgen nästa månad och jag är nervös för det. Det tar allt från en halv timme till en timme som jag måste ligga helt stilla i ett jäkla stort rör som låter illa. Sen så kanske de måste spruta in något i min arm så att dom ska kunna se min "ofarliga tumör".

Jag gillar inte sprutor, jag gillar inte att inte kunna röra på mig och jag gillar verkligen inte att jag måste göra det!

Nu känner jag hur jag börjar få lite panik... Det är verkligen inte bra. Fast det är väl aldrig bra att ligga och gråta ensam i en säng innan man ska somna? Jag vet inte riktigt hur jag ska göra... Men det känns i alla fall lite bättre av att kunna skriva av mig lite tror jag. För vem ska jag annars prata med? Jag har en jättebra mamma men jag skulle vilja prata med någon annan och bara gråta ut, bara få tänka på mig själv ett litet tag...

/ pc

Ibland så kommer det bara över mig och jag blir så ledsen. Jag kommer att behöva äta tabletter i hela mitt liv om jag har otur.
Mitt prolaktin värde är ca. 200. Det vanliga värdet ligger på typ 20 tror jag att det var. Det är ganska så mycket över det vanliga... Men jag vet inte riktigt hur farligt det är. Andra kanske har högre än mig eller så har jag väldigt högt. Och om jag nu har väldigt högt, är det farligt?

Det känns så konstigt att inte riktigt veta så mycket om något som kanske kommer att styra mitt liv...


/ pc

Har du någonsin sökt på ordet prolaktin? Vad får du upp? Jo, en massa om kvinnor som vill bli gravida. Det är typ allt. Men vi andra då? Vi som har för högt prolaktin värde men inte vill bli gravida? Ska vi bara sitta och läsa om de som vill ha barn och har haft för högt prolaktin värde redan sen innan jag var född?

 Okej, okej - det är väl att överdriva lite men det känns som att jag inte kan få någon annan information om livet med prolaktin utan att få läsa om när de snackar om den här och den här medicinen, och jag har inte ens fått någon medicin än, jag vill inte veta om alla läskiga biverkningar än! Jag vill bara veta hur de har klarat sig igenom livet, hur är det egentligen att ha ett för högt prolaktin värde och behöva leva med det? Kan man nå långt i livet, eller orkar man inte med det? Blir man som en knarkare med alla tabletter eller kommer det inte att märkas?

 Så, därför skapade jag den här bloggen, så att jag kan få skriva ner alla mina frågor och funderingar och kanske även kunna få svar på dem. Och självklart är det synd de kvinnor som inte kan få barn! Jag kommer kanske själv att bli en av dem, vem vet?

Många kramar från mig, prolactinchic