prolactinchic

In my Dreams;

Först en snabb dusch med ett härligt schampo och balsam så att hela håret luktar gott.

En härlig varm jacka och vantar, halsduk och mössa. + varma och täta stövlar!

En snabb busstur till stan där jag träffar min kära vän.

Gå till julmarknaden på st: Eriks torg och kolla runt lite där.

En mysig och lång fika på något varmt café med en riktigt god och chokladig kladdkaka.

Kolla runt lite mera på stan och snacka tills vi får ont i öronen.

Sen, snabbt som blixten med bussen, komma hem igen. Och där hemma så har min matteläxa räknat sig själv och jag kan mysa framför TV:n med familjen.

Det, mina kära läsare, är min önskedag för idag. Om det ändå inte bara var en dröm...

/ pc

Jag känner att jag inte riktigt vågat bloggat nu på ett tag. Det är både för att några andra i min klass blev ghostade eftersom de bloggade under skoltid. Jag har verkligen ingen lust med att bli ghostad så att alla mina saker försvinner från datan.

Sen så känns det ju också lite fel att skriva ut alla tankar och funderingar som jag har på en blogg.

Vem som helst kan läsa om hur jag innerst inne känner, och tänk om någon som jag känner får reda på den här bloggen? Jag brukar inte prata om mina känslor, jag tycker inte att det är kul alls, och nu så kanske någon får reda på allt det här. Hur skulle det då gå? Om någon i skolan skulle veta det så skulle det bli riktigt jobbigt. Jag skulle känna mig naken inför den personen och sårbar till tusen. Så jag får inte göra för mycket väsen av mig, tänk om de skulle kunna lista ut att det är jag?

Och om det var någon i familjen, vad skulle jag göra då? Jag vet faktiskt inte... Jo, jag skulle nog radera allt jag skrivigt och ta bort bloggen. Jag vill inte att de ska veta hur allt är.

Låter det här knäppt? Jag vet inte, jag är så van...

/ pc

Klockan klämtar, det sista tåget har gått o jag sitter ensam kvar här på perrongen.                                     

Jag sitter här och väntar på dig, jag behöver din hjälp att välja. Välja håll. Vilken stig ska jag ta? Den enkla, den svåra, den lätta, den hårda. Det finns för många val, vad ska jag göra? Jag sitter här och väntar på dig. Jag behöver din hjälp. Snälla kom nu. Ensam och övergiven, väntar på att hoppet ska komma. För du kommer väl? Jag har väntat så länge. Väntat på dig. Välj håll nu. Vart ska jag gå? Viken stig ska jag ta? Åh hjälp mig. Jag är förlorad utan dig nu. Jag behöver dig. Din hjälp, ditt stöd. Snälla kom nu.

Kan man vara mer patetisk? Jag tror inte det...

/ pc

Idag var en rätt så bra dag ändå. Jag och alla andra tjejer i min klass skolkade från gympan idag (hehe, hoppsan...) Sen så träffade jag efter många om och men min vän K. (Okej, okej, jag fick henne till att skolka! Men hon ville ändå göra det. Och hon gick tillbaka till sista lektionen!)

Vi gick i alla fall och fikade och så berättade jag att jag har en "ofarlig tumör" på hypofysen. Det lät typ så här:

•-          Så jag har typ en ofarlig tumör på hypofysen.

•-          Var då?

•-          På hypofysen.

•-          ???

•-          I hjärnan.

•-          Aha.

Men det gick ändå bra och jag är glad över att jag har pratat med henne om det. Nu vet hon och min kära klasskompis om det. Bara dom två, och så kommer det nog att förbli.

Så, det var min dag i stora drag. Nej, vänta! Jag fixade en blomma till min mamma eftersom jag har varit så grinig emot henne. Så jag hoppas att hon blir glad!  :)

/ pc

Today I feel like shit.

Jag skulle behöva snacka lite med någon och få gråta ut lite... Ska man göra slag i saken eller inte? Den jag vill snacka med måste ju vara i skolan idag, så ska jag be henne att skolka?

Hehe, ibland känner jag mig som en bad girl som vill få andra att skolka, men jag skulle verkligen behöva det nu...

/ pc

Åh fy fan.

Sitter i skolan i ett grupprum och ska göra en faktura. Kul...

Min vän är sjuk idag så jag saknar henne :( Måste genomlida dagen helt själv, precis som jag fick lov att göra i fredags... Sitter med två andra tjejer i klassen. Dom har ingen aning om att jag har det jobbigt nu.

Jag kan ha det hur jobbigt som helst, och dom vet inte om det. Knäppt... Men nu måste jag jobba på lite. (Inte för att nån annan gör det dock...)

/ pc

Det jobbigaste just nu är att inte veta.

Jag vet inte hur stor min "ofarliga tumör" är. Jag vet inte om jag kommer att få massor av medicin, om jag kommer få äta dom hela livet, om jag kommer må illa av dem.

Sen om jag kommer att kunna leva som alla andra? Jag mår ju sämre och orkar inte göra lika mycket som de. Kommer jag då inte få ut lika mycket av livet?

Jag vet inte heller om jag kommer kunna få barn sen när jag väl vill ha det. Det är så mycket jag inte vet.

Och om jag söker på Internet så vet jag inte riktigt heller på vad jag ska söka på. Mest så är det bara mammor som snackar om det, men dom är ju redan så insatta i ämnet så jag fattar inte vad dom snackar om.

Så det känns inte så bra just nu. Jag längtar så mycket till om ett halv år eller så. Då har jag kanske fått lite mera kläm på det har och inte känner mig så dum. Hoppas, hoppas...

/ pc

Du som besöker min blogg, läser du ens igenom mina inlägg innan du skriver något till mig?

Vet du om att jag mår allmänt piss just nu?

Vet du om att jag kanske kommer att få äta tabletter i resten av mitt liv?

Vet du om att jag har en tumör i hjärnan?

Tänk efter ett litet tag, skriv sen din kommentar.

Tack

/ pc

Huh, jag känner mig fortfarande slut efter en riktigt lång och jobbig förkylning. Jag skulle ha behövt åka in till stan idag och köpa ett par jeans men jag orkar verkligen inte det heller!

Jag har blivit riktigt lat nu, men kan jag verkligen ro för det? Jag tror att jag fick som en liten chock eller nåt när jag fick veta när jag skulle in på röntgen... Jag har inte riktigt varit mig själv på ett tag...

 Jag brukar aldrig berätta så mycket om mina känslor och så men i den här bloggen så skriver jag ju bara på. Men det är skönt att vara anonym, om jag inte hade varit det hade jag aldrig skrivit något av det här. Så jag får väl hoppas på att det hjälper mig att få skriva av mig lite. Då kanske jag orkar göra något snart.

/ pc

Jaha då sitter man här igen då. Det var faktiskt tungt idag att ta mig till skolan. Jag tror att det beror på att jag just fått veta när jag ska in till röntgen och för att jag har ett skolarbete som jag inte kommer nån vart med. Men jag ska försöka bita ihop så gott det går. Det är bäst så. Men vi får se hur det går...

/ pc

Jag har alltid gillat serien House, men numera blir jag alltid nervös och känner mig illa till mods när jag kollar på den.

Det är alltid någon som måste ta en magnetröntgen och det händer ofta något så att dom fastnar där inne eller dör i slutet av programmet. Det kanske låter lite knäppt, men jag ska in på magnetröntgen nästa månad och jag är nervös för det. Det tar allt från en halv timme till en timme som jag måste ligga helt stilla i ett jäkla stort rör som låter illa. Sen så kanske de måste spruta in något i min arm så att dom ska kunna se min "ofarliga tumör".

Jag gillar inte sprutor, jag gillar inte att inte kunna röra på mig och jag gillar verkligen inte att jag måste göra det!

Nu känner jag hur jag börjar få lite panik... Det är verkligen inte bra. Fast det är väl aldrig bra att ligga och gråta ensam i en säng innan man ska somna? Jag vet inte riktigt hur jag ska göra... Men det känns i alla fall lite bättre av att kunna skriva av mig lite tror jag. För vem ska jag annars prata med? Jag har en jättebra mamma men jag skulle vilja prata med någon annan och bara gråta ut, bara få tänka på mig själv ett litet tag...

/ pc

Ibland så kommer det bara över mig och jag blir så ledsen. Jag kommer att behöva äta tabletter i hela mitt liv om jag har otur.
Mitt prolaktin värde är ca. 200. Det vanliga värdet ligger på typ 20 tror jag att det var. Det är ganska så mycket över det vanliga... Men jag vet inte riktigt hur farligt det är. Andra kanske har högre än mig eller så har jag väldigt högt. Och om jag nu har väldigt högt, är det farligt?

Det känns så konstigt att inte riktigt veta så mycket om något som kanske kommer att styra mitt liv...


/ pc

Kan man leva helt normalt även om man har ett för högt prolaktin värde? Jag vet ju att det har funkat för mig tills nu, men jag vet ju inte hur det blir sen. Jag kommer väl få nån medicin och kanske få nån biverkning av den. Många mår visst illa vet jag, kommer jag också att göra det då? Om det nu är så, hur fan ska jag klara av att ta mig till skolan?

På morgonen är jag redan väldigt noga med att det ska vara fräscht runt mig, annars mår jag illa och kan inte äta. Så om jag kommer må illa av medicinen, hur ska jag klara av att äta? Jag kan ju inte äta på bussen och sen är jag ju i skolan och då kan jag inte heller duka upp frukosten mitt i klassrummet...

Jag kanske kan lära mig att dricka nån yoghurt eller så, bara så att jag ska orka att ta mig till skolan...

/ pc

Har du någonsin sökt på ordet prolaktin? Vad får du upp? Jo, en massa om kvinnor som vill bli gravida. Det är typ allt. Men vi andra då? Vi som har för högt prolaktin värde men inte vill bli gravida? Ska vi bara sitta och läsa om de som vill ha barn och har haft för högt prolaktin värde redan sen innan jag var född?

 Okej, okej - det är väl att överdriva lite men det känns som att jag inte kan få någon annan information om livet med prolaktin utan att få läsa om när de snackar om den här och den här medicinen, och jag har inte ens fått någon medicin än, jag vill inte veta om alla läskiga biverkningar än! Jag vill bara veta hur de har klarat sig igenom livet, hur är det egentligen att ha ett för högt prolaktin värde och behöva leva med det? Kan man nå långt i livet, eller orkar man inte med det? Blir man som en knarkare med alla tabletter eller kommer det inte att märkas?

 Så, därför skapade jag den här bloggen, så att jag kan få skriva ner alla mina frågor och funderingar och kanske även kunna få svar på dem. Och självklart är det synd de kvinnor som inte kan få barn! Jag kommer kanske själv att bli en av dem, vem vet?

Många kramar från mig, prolactinchic