prolactinchic

I går så kom jag till stan och jag fick med mig en vän. Vi pratade och fikade och hade mysigt sen fick vi för oss att vi skulle gå på bio också, så det gjorde vi. Vi såg Burn after Reading och den var inte bra. Jag skrattade mest i slutet eftersom den var så dålig och sjuk. Riktigt sjuk film säger jag bara. Men det var ändå väldigt kul och mysigt. Innan bion så lekte vi också fotografer och vi fick några riktigt coola bilder tror jag. Om det inte var så att jag var anonym så skulle jag lägga upp nån bild här så att ni också skulle få skratta lite, men sorry.

Efter bion så skyndade vi oss till stationen och K. hann precis med sin buss. Bra för henne men jag var tvungen att vänta i tio minuter på min buss trodde jag. Men oj så fel jag hade, jag hade kollat fel, så min buss gick först efter en timme! Så vad gör man? Jag ringde till mamma och förklarade och sen till K. så att hon kunde hålla mig sällskap i telefonen för ett tag i alla fall. Men jag gick in till stationen och satte mig på en bänk med massor av fjortisar. Efter ett tag gick fjortisarna och jag tyckte att det var jätteskönt, men då kommer det ett gäng killar och sätter sig bredvid mig. Jag trodde aldrig jag skulle säga det här, men fjortisar är mycket bättre i vissa lägen! Haha, nej men det var inte så kul när killarna bråkade lite med varandra och skämtade högt om tjejer som vara horor för att de visade bh och sånt. Till slut så hade det gått en timme och jag skyndade mig till bussen. Äntligen på väg hem, kall och kissnödig, men på väg hem!

Men det var en bra dag i går ändå! Tack min vän! <3

Söt men hemsk bild.

Fy, i morgon så gäller det, då får jag veta vad som är fel på mig och kanske hur allvarligt det är. Kul... Nej men det är väl ändå skönt att det äntligen blir av, jag har ju fått vänta så länge. Men jag vill inte riktigt veta, jag vill inte få tabletter att äta och jag vill inte att nån jävel ska sitta och förklara hur jag mår och hur jag ska leva mitt liv. Jag vill kunna bestämma själv över allt jag gör, och jag är lite orolig för att jag kanske inte kan göra det sen. Fast det är klart, vad hindrar mig? Några tabletter? Sjukhusbesök eller liknande? Det kan man väl fixa.

Men att ha nån som är smartare som ska förklara för "lilla mig" hur jag mår och hur det går och allt det där, det känns inte bra. Det vill jag slippa. Och jag tror att jag är rädd för att börja gråta... Jag vill inte visa mig svag så att läkaren kan tycka synd om mig... Jag ska klara mig själv, inte behöva nån som ska försöka trösta mig... Men jag ska försöka att inte tänka så, jag får vänta och se hur det blir i morgon... Jippie, eller nåt...

/ pc - vem annars?

Min mormor ringde till mig i dag, fast mamma hade sagt att jag inte ville prata med någon. Det var inte så kul... Hon pratade om att det inte var något att oroa sig för och att hon också har det jobbigt m.m. m.m. Jag började typ gråta när hon började prata, men jag ville inte att hon skulle höra det så jag försökte att vara tyst, men det var riktigt svårt. Hon är inte så mycket för känslor, så va fan ska hon få mig att gråta för? Hon vet ju inte hur hon ska bete sig sen för att jag ska må bättre eller sluta gråta... 
Men så är det väl med släktingar?

Jag känner mig så tom och jag har gråtit så mycket, hur kan det fdå innas tårar kvar?


/ pc

-*mummel mummel*
-va?
-*jahainglus*
-Va!?
-JAG HAR INGEN LUST!
-aha...

Så kan det låta just nu.
/ pc

Jaha, en vecka då. En usel vecka... Tänk att mitt liv kommer att förändras om en vecka. Fundera på det ett litet tag och då kanske ni förstår varför jag är på ett sånt dåligt humör.

Jag hoppas att jag kommer att få sen en röntgenbild på mitt huvud. Helst skulle jag vilja få ta hem en bild, det skulle bli som ett minne på den här tiden på nåt sett... Och jag har alltid velat ha en röntgenbild, är det en konstig sak att vilja ha? Jag vet att när jag ramlade av cykeln och fick axel ur led, så hoppades jag på att jag kanske hade brutit något så att jag skulle kunna få en röntgenbild. Men jag hade ju bara fått axeln ur led, så jag fick inte se en enda röntgenbild, fast att jag tog det. Så jag blev lite besviken, jag hade ju så ont, kunde jag inte bara ha fått sett min röntgenbild så hade jag blivit mycket gladare!

 Men jag tror inte att jag kommer att få nån nu heller, tyvärr... Men man kan väl alltid få hoppas lite på det i alla fall.


Fast vem vet, den kanske kommer att se ut så här. Och då är det kanske inte så mycket att skryta om... ;)


/ pc

Jo, i går då. Jag tyckte nog att det gick rätt så bra ändå. Vi kom dit, fick vänta, fick veta vart vi skulle vänta och fick vänta igen i väntrummet. Sen kom en manlig sjuksköterska som visade in mig i ett litet rum där jag skulle byta om. Jag såg att det fanns en hög med långa, vita skjortor och tänkte "Aha, det finns i olika storlekar" Men nej, nej. Det var bara i large (som det skulle vara) och jag blev så förvånad. Men, jag tog på mig den alldeles för stora skjortan och gick vidare till röntgenrummet.

Jag fick lägga mig ned på båren (vad heter det?) och han stack en nål i min arm. Sen fick jag hörselskydd med musik i (musiken från Mamma Mia blev det) och en slags hjälm över huvudet. Hjälmen hade som en liten spegel på sig så att jag kunde se ut på mina knän och på sjuksköterskorna som satt bakom glaset. Det var bra att man kunde se ut, annars hade inte alls varit kul. Men det kändes typ som att sola i ett solarium ändå. Fast mera som "det här kommer att avgöra resten av ditt liv" än att bara sola och ha det bra.

När jag var inne i maskinen så koncentrerade jag mig på att titta i spegeln, ut på mina knän och på sjuksköterskorna. Efter ett tag så blir det väldigt svårt att försöka att inte tänka på det läskigt och höga dunkandet som kommer från maskinen och den konstiga, starka lukten. Men jag är glad för att jag har solat solarium en gång innan, det hjälpte faktiskt att tänka sig att jag låg där i stället och att det var den som lät. Det är ju väldigt trångt där och det var det i röntgen också, så det funkade faktiskt. Men att ha huvudet fastspänt känns allt bra jobbigt. Men det här kommer ju att hjälpa mig, så det är ju bra...

Nog om det. Jag fick ligga där inne i typ 20 minuter, sen så fick jag åka ut igen och han sprutade in kontrast i blodet. Så fick jag åka in igen. När han sprutade in kontrasten så spillde han lite och det kändes riktigt obehaglig eftersom jag blev lite blöt och kall, för jag kunde inte röra på mig, eller jag fick inte, så jag kunde ju inte torka bort det.

Sen när jag väl var klar så skulle han ta ut nålen och då blödde jag så mycket att han fick byta plåster direkt. Men jag har inget blåmärke som jag fick sist jag tog blodprov och det är skönt!

Efter det så bytte jag om till mina vanliga kläder igen och det var så skönt att få komma ut därifrån, man känner sig så liten och bortglömd på sjukhus. Mamma frågade i bilen om jag var törstig eller sugen på nåt och jag fattade inte riktigt vad hon menade eftersom hon såg så finurlig ut, men tror ni inte då att hon öppnar handskfacket och tar fram choklad och Fanta! Min mamma är bra snäll hon. Hon hade köpt det dagen innan och fixat för hon visste att jag säkert skulle vilja ha det. <3

Vi åkte sen iväg till Subway och åt där och sen iväg till Norrtälje och bara gick runt. Det blev faktiskt ett riktigt bra slut på en jobbig dag. Så, det var min dag, var din värre eller mera framtidsavgörande? Tror inte det...


/ pc

Åh fy. Jag har fått sån avsmak för allt som har med julen att göra just nu. Men det kan väl oxå bero på att det är nu som jag kommer att få svar på allt...
Jag vill inte riktigt veta. Jag skulle kunna skita i det här och leva vidare... i alla fall tills jag börjar förlora synen eller nåt sånt...
Äh, jävla skit säger jag bara...


/ pc