the prolactin story

Tre bokstäver kan betyda väldigt mycket för folk. De bokstäver som jag tänker på just nu är P, M och S.


Premenstruellt syndrom, PMS, är ett samlingsbegrepp för olika typer av fysiska och/eller psykiska besvär under förstadiet till menstruationen och som i vissa fall kan utgöra ett handikapp.. PMS-besvären är mest uttalade 3 - 10 dagar före mens men många kvinnor kan även ha uttalade besvär vid ägglossning.Det är ofta de psykiska symptomen som dominerar vid PMS. Stämningsläget förändras i rikting mot nedstämdhet och kvinnan blir känslomässigt instabil. Det gäller allt mellan "att känna sig olycklig" (vara dysforisk) till verklig depression. Däremellan ligger tendens att bli irriterad, intolerant, orolig, grälsjuk och aggressiv. Vissa kvinnor kan även uppleva olika typer av smärta. Bland annat eftersom kroppen behåller mer vätska dagarna innan mens och orsakar allmän viktökning och svullen mage. Många kvinnor får även ömmande bröst, ryggont, migrän eller känner sig allmänt illamående.

(Wikipedia)

Jag vet att ni tjejer (kvinnor) lätt känner igen er och det gör säkert ni killar också. När tjejer har PMS så förvandlas de till små monster. Gråter eller blir sur för ingen anledning och vill mest vara i fred. Ja, ni vet nog, jag måste inte förklara för er.


Men varför skriver jag om det här då? Jo för att jag lever med PMS nu. Jag har haft det i typ en månad och kommer ha det i alla fall i en månad till. Det är fan inte kul...


Tack vare att jag har en tumör vid hypofysen så har den gjort så att jag inte har fått mens. Och jag har ju alltid legat "inom gränsen" för normalt ändå. "Femton år, det är fortfarande normalt" har jag hört ofta. Men så var ju inte fallet fick jag veta i höstas. Kan ni tänka er att någon säger till er:


Du har en tumör i hjärnan.


Skulle ni bli rädda då? Tänka på att ni kommer att dö? Att ni har cancer? För det gjorde jag...


Men så var det ju inte. Min tumör är "ofarlig", den gör dock så att jag har ett för högt prolactinvärde i kroppen. Som gör att jag inte fått mens.


Så vad skulle hända nu då, tänkte jag. Ska de operera ut tumören? Den sitter ju i skallen så det kan ju inte vara så lätt. Tänk om något skulle gå fel? Jag kan ju bli "förstörd" för livet om de gör fel. Och måste jag då raka av allt mitt långa hår? Tusentals tankar for igenom mitt huvud. Men jag fick veta sen att jag skulle få tabletter som skulle motverka tumören. Så jag får ha kvar mitt hår.


De här tabletterna kommer också att sätta igång min mens snart. Jag har ju aldrig haft mens och går i gymnasiet. Alla andra i skolan har haft det i flera år och jag är som vanligt inte lik dem. Så jag måste lära mig från början allt om bindor och tamponger och mensverk och PMS. Det är inte så kul. Och jag måste också tänka på skolan och läxor och kompisar och familjen och mig själv och komma ihåg tabletterna. Det är som sagt inte så kul.


Och nu så genomgår jag en "speedpubertet" och då har man typ PMS hela tiden. (Nämnde jag att det inte är kul?) Så mellan alla provtagningar där jag lämnar blod och läkarbesök så ska jag försöka att leva ett vanligt liv. Ett helt valigt liv som tonårig tjej med PMS.


Jag tycker jag borde få en medalj för att jag inte har helt och hållet brutit samman av stress och ångest...


Så, där har ni mitt liv för tillfället. Lämna gärna en kommentar om ni orkar, det känns bra att veta att man inte är helt ensam. Och förlåt om jag klagade väldigt mycket. Jag behövde det.


- pc, prolactin chic


Kommentarer
Postat av: Maria

Oj, ett PMS monster känner jag verkligen igen :) Skulle jag bli rädd? Kan man bli annat? Tycker du verkar vara en stark tjej, förstår att det inte är så roligt med en "speedpubertet"! Håll ut och krya på dig!! Sänder dig massor med varma tankar och kramar!

2009-02-12 @ 23:25:04
URL: http://mariapalomamia.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0